Vägen ur (tåg)kaoset

Blodtryckshöjare
Det här är sista gången jag tar tåget väser en kvinna, medan mannen bredvid bara skakar uppgivet på huvudet. Det är fredag på en överfylld perrong vid en av stambanans viktigare knytpunkter. Denna gång har ett signalfel i Flen försenat Tågsverige med tre timmar. Två dagar tidigare var det en skogsbrand i Laxå som skapade kaos och än fler timmars förseningar.

Det svenska tågkaoset är idag allmängods och har säkert höjt det kollektiva blodtrycket ett antal millimeter. Kaoset medför utöver frustration enorma samhällskostnader. Vid senaste genomgången 2015, uppskattade Trafikverket de årliga kostnaderna till drygt 5 miljarder. Med ytterligare försämrad punktlighet och fler tågburna resenärer kan den siffran säkert vara dubblerad idag. Statistiken visar vidare att styva 45 procent av förseningarna beror på brister hos järnvägsföretagen såsom fordonsfel och personalbrist. En ytterligare fjärdedel bedöms bero på bristande drift- och underhåll samt brister i Trafikverkets egen driftledning. Övriga förseningar följer av externa orsaker i form av olyckor och tillbud. 75 procent av förseningarna bedöms således bero på påverkansbara faktorer som underhåll av tåg, räls, drift och ett bättre Trafikverk. Med denna kunskap, om de enorma samhällskostnaderna och att problemen faktiskt går att åtgärda, så är det milt uttryckt oklokt att lägga lejonparten av infrastrukturpengarna på science-fictionprojekt likt höghastighetstågen, vilken majoriteten av riksdagspartierna vill idag. Såsom Liberalerna påtalar, och som också är skälet till partiets motstånd, så skulle en sådan satsning tränga undan uppenbart akuta satsningar på befintlig infrastruktur.

Likt den väsande kvinnan och dennes uppgivne kamrat på perrongen i fredags, lär allt fler välja bort tåget om kaoset tillåts fortgå. Vägen ut ur kaoset är dock inte huvudlösa prestigeprojekt, utan hårt och träget underhållsarbete.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer