Vi sitter i samma båt

Pigg och kry

Frankrike står för tillfället still på grund av protester. Detta sedan president Macron aviserat att pensionsåldern ska höjas, från Europas lägsta vid 62 år till mer rimliga 64 år. Pensionerna är sprängstoff, väl lämpade för allehanda populism. Samtidigt är de bland de viktigaste samhällsfrågorna vi har att hantera.

Att fransmännen pensionerar sig först av alla i Europa beror knappast på att de är slitnare än oss övriga utan snarare på att tidigare ledare fegat ur den tuffa pensionsfrågan. Ett robust och finansierat pensionssystem är på sikt helt avgörande för ett lands ekonomiska välgång. Samtidigt vinner inga politiker val på att utlova höjd pensionsålder. Det krävs således väldig integritet och mycket mod hos politiker att göra det som Macron gör nu. Att frågan är känslig är förståeligt, men olyckligt. I stället för att sockra valkampanjer med löften om höjda pensioner borde politiker och debattörer ägna energin åt att pedagogiskt förklara hur pensionssystem fungerar. I takt med att vi blir äldre och friskare måste vi helt enkelt jobba mer eller längre för att kalkylen ska gå ihop. Det är detta samband som måste förklaras, sjunka in och accepteras, både av yngre och äldre.

Den politiker som utan omsvep lovar högre pensioner har en del att förklara, inte minst för de yngre som får betala kalaset. För pensionssystemen och dess generationsövergripande karaktär innebär att vi alla sitter i samma båt. Arbetar du inte själv för din pension så får dina barn och barnbarn göra det i stället. Den ene tvingas ro så det lackar medan den andre glassar på soldäck. Som upplagt för myteri.