SD är ett miljöproblem

Gubbig
Höstbudgetförhandlingarna ser ut att bli tjorviga, där regeringspartierna ska samsas med Sverigedemokraterna om de nu mest prioriterade reformerna. När partiernas skatteförslag nyss skickades ut på remiss blev det smärtsamt tydligt hur avvikande bild SD har av Sveriges och vår tids generellt största utmaningar.

Friktionerna mellan klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och SD:s klimatansvarige Martin Kinnunen har i för sig varit illa dolda länge, där den senare ihärdigt förespråkar sänkta klimatambitioner till den förras stora frustration. De har kivats om det mesta, inte minst om vindkraftens och reduktionspliktens vara eller inte vara. Höstbudgetförhandlingarna kommer sannolikt inte förbättra stämningen de två emellan. Medan regeringspartierna samfällt prioriterar arbetslinjen medelst skattesänkningar, så håller SD sänkt skatt på drivmedel högst. Det är en minst sagt anmärkningsvärd prioritering, inte bara för att arbetslinjen måste stärkas utan än mer för att klimatomställningen är vår tids ödesfråga. SD är det enda partiet som inte ställer sig bakom Klimatlagen och klimatmålen. Företrädare tycker snarare vi ska riva vindkraftverk än bygga nya och partiet ser exempelvis heller inget behov av att flytta godstrafik från väg till järnväg eller sjöfart. Det är uppfattningar och politik som luktar mer av gubbig Donald Trump och Javier Bolsonaro än doftar sådan progressiv och framåtsyftande politik som klimatet kräver och som näringslivet efterfrågar.

SD:s klimatförnekande är inte bara ett arbetsmiljöproblem för klimat- och miljöministern utan än mer ett hot mot allas vår miljö och gemensamma klimat.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer