Få nya barn i orostidernas Sverige

Allt färre av den varan

I bruset av koranbrännings- och terrorhotnyheter försvann nog för de flesta det relativt anspråkslösa pressmeddelandet om svensk befolkningstillväxt som SCB kablade ut i dagarna. SCB fastslog däri att befolkningstillväxten under första halvåret var den lägsta sedan 2005, motsvarande futtiga 11 800 personer. Skälen enligt statistikmyndigheten är dels att fler har utvandrat, dels att vi fött ett färre antal barn där antalet nyförlösta var det lägsta sedan 2003.

Att födslotalen är så låga är måhända ämne för fortsatt forskning, och i avsaknad av sådan kvarstår spekulation. I oroliga tider och med mörknande framtidsutsikter har frestelsen att göra barn alltid varit låg. Vid krig och politisk samt ekonomisk oro kan det te sig både rationellt och altruistiskt att inte sätta barn till världen. SCB:s färska siffror indikerar tyvärr att vi befinner oss i en sådan tid just nu. Faktum är att vi för tillfället är drabbade av samtliga tre av de nämnda orosmomenten. Gängkrig inom landet och invasionskrig utom, storpolitisk oro mellan civilisationerna i väst, öst och den däremellan, liksom slutligen en ekonomisk press som för första gången på länge gjort oss fattigare. Ovanpå detta tornar mörka klimathotsmoln upp sig vid horisonten. Glädjande nog brukar dock även sådana här eländeskurvor vända, så snart folk åter börjar hysa hopp om livet.

Det vore förmätet att tillmäta politikerna en allt för stor roll för vår sexlusta, men att ingjuta optimism ligger likväl till stor del hos politiken. Att få bukt med skjutningar och sprängningar bör då ligga högt på agendan, liksom den eländiga ekonomin med inflammerade priser och plågsamt höga räntor. Sverige behöver barn, och nog kan politiken hjälpa till med det.