Nu behöver spararen sin bästa vän

Småspararvänlig?
Det är i de svåra tiderna som vänskap sätts på prov, när allt inte är så lattjo och då nära vänner gör skillnad på riktigt. Liberalerna proklamerade sig som spararens bästa vän inför valet, förankrat i den liberala idén om att eget kapital också ger makt. Nu ställs denna utfästelse på verkligt prov.

Investeringssparkontot har sedan dess införande 2012 blivit en veritabel småspararsuccé, med över 3,3 miljoner sparare. Och fördelarna är flera, inte minst att bökiga transaktioner inte behöver deklareras eftersom skatten i stället ta ut som en schablon. Det stora intresset innebär att fler tagit del av den överlägsna avkastning som börsen ger jämfört med bankernas torftiga sparkonton. Fler har således tagit chansen att ta makten över sin egen ekonomiska tillvaro. S-regeringar har dock skadeskjutit sparformen i olika omgångar genom två skattehöjningar och införande av ett golv, för att tillse att beskattningen inte blir för låg. Motiven har genomgående varit att de rika ska bidra mer, som om nästan halva befolkningen vore ”rik”. Spararen är nu klämd från alla håll, med sura börser, stigande räntor och därmed kraftigt höjd skatt på sparkontot. Den där ekonomiska egenmakten glider nu således sakta småspararen ur händerna.

Liberalerna vill återställa tidigare skattehöjningar, samt skattebefria de första 300 000 sparkronorna. Och övriga Tidögänget är hyfsat med på noterna, vilket manifesterats i det gemensamma Tidöavtalet. Småspararen behöver nu goda vänner kanske bättre än någonsin förr och därför bör dess förment bästa vän, Liberalerna, driva på sitt gäng hårdare för att reparera Investeringsparkontot.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer