En gnutta ödmjukhet är påkallad

Med falska brösttoner
Riksrevisionen publicerade nyligen en granskningsrapport omfattandes fem av de politiska beslut som haft störst inverkan på det svenska elsystemet. Myndigheten konkluderar att huvuddelen av dessa fattats utan tillräckliga konsekvensanalyser, och då allra helst när det gäller påverkan på elförsörjningstryggheten.

Riksrevisionen lyfter särskilt fram höjningen av den så kallade effektskatten 2015, vilken tillsammans med befintlig beskattning och låga elpriser bidrog till nedläggning av fyra fullt fungerande kärnkraftsreaktorer. Besluten baserades enligt revisionen på oklara grunder och i strid med befintlig kunskap, samt resulterade i försämrad överföringskapacitet. Riksrevisorernas svidande kritik av de föregående två rödgröna regeringarnas energipolitik förtjänar uppmärksamhet, inte minst i ljuset av dagens heta klimatdebatt. Det har länge varit ett rödgrönt mantra att kärnkraften tjänat ut sin roll, att beskattning och den extra effektskatten inte inverkat på investerings- och slutliga nedläggningsbeslut samt att kärnkraften inte bär sig själv. Riksrevisionens granskning fastslår dock motsatsen, att effektskatten var tungan på vågen och den enskilda faktor som hade störst inverkan på de förhastade nedläggningarna. Vad värre är, är att besluten tycks ha fattats utan grund och analys samt att konsekvensen är ett försvagat svenskt elnät och elförsörjning. Det är sen inte särskilt utmanande att hävda att de kritiserade besluten var rent politiska, där reaktionära miljöpartister hade oproportionerligt inflytande över de rödgröna regeringarnas klimat- och energipolitik. Likväl, besluten är fattade och nu irreversibla med följd att Sveriges elbrist kan bli påtaglig och att den gröna eldrivna klimatomställningen försenas eller i värsta fall går i stå.

Dessa omständigheter ska vi bära med oss när oppositionen nu kritiserar regeringens klimat- och energipolitik för att vara kortsiktig och bakåtsträvande. Märta Stenevis, Per Bolunds, Magdalena Anderssons och andra oppositionellas brösttoner skorrar än falskare efter Riksrevisionens sågning av deras egen politik. En gnutta ödmjukhet är därför påkallad.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer