Riksbanken utgör ett demokratiskt dilemma

Med makten i sina händer
All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare, proklameras högtidligt i regeringsformen. Regeringsformen utgör i sin tur grunden för vår demokrati, hur landet ska styras, vilka demokratiska rättigheter medborgarna har och hur den offentliga makten ska delas. Det finns dock numer skäl att ifrågasätta riktigheten i denna proklamation.

För närvarande är det de facto vare sig stats, finans, eller någon annan minister som sitter bakom rodret. Inte heller är det folkvalda Jimmie Åkesson eller oppositionsledare Andersson. Våra folkvalda är nämligen akterseglade av en annan aktör, vars makt ligger utom både folkets och de folkvaldas påverkan och inflytande. Under senaste tio åren har Riksbanken tagit ett allt handfastare grepp om Sveriges och svenskarnas ekonomi, genom att först chocksänka och sedan chockhöja styrräntan. Riksbankens hårdföra, ryckiga och senfärdiga inflationskamp har antagligen haft större verkan på folkets ekonomi än någon av de budgetar som regeringar lagt och riksdagar godtagit. Under lång tid var det de öppna kranars politik som gällde där Riksbanken var först med nollränta och sist med att kravla sig över nollstrecket. Följderna, som ökad belåning, inflation och devalverad krona, var lika förutsägbara som samhällsekonomiskt förkastliga. De folkvalda kunde samtidigt bara titta på och förhålla sig medan folket gjorde det förväntade, lånade och konsumerade. Idag är situationen den motsatta, när Riksbanken plötsligt måste släcka inflationsbrasan och åter få kronan på fötter. Och återigen är de folkvalda förpassade till läktaren, då de till varje pris söker undvika att obstruera i Riksbankens arbete.

Penningpolitiken ska bedrivas självständigt, fri från politikens populistiska dragningar. Riksbankschef Erik Thedéen är dock inte folkvald, och med så mycket makt utgör det ett problem. Ett sätt att mitigera detta påtagliga demokratidilemma vore ökad samverkan mellan de ansvariga för finans- respektive penningpolitiken. Så skulle våra folkvalda indirekt kunna hållas ansvariga även för Erik Thedéens och dennes kollegors politik.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer