Svantesson bör välja sina ord noga

Väckte hökarna
Elisabeth Svantesson fick en hel del moderathökar och andra högerdebattörer att vakna till, när hon lät meddela att skiktgränsen för marginalskatten inte kommer justeras upp som brukligt. Den uteblivna justeringen frigör 11 miljarder som regeringen i stället tänker lägga på jobbskatteavdrag för den breda massan. Svantesson anser det ”rättvist”, medan Socialdemokraterna nöjt konstaterar att högerregeringen instämmer i att skattesänkningar för rika är orättvist.

När en moderatledd regering insinuerar att lägre skatt på arbete, flit och utbildning skulle vara orättvist så är den ute i tassemarkerna, då narrativet riskerar förskjutas ytterligare. Det kan måhända vara en korrekt bedömning som regeringen gjort här och nu, för höginkomsttagare betalar idag påtagligt mindre skatt än för bara fyra år sedan. Ett brett jobbskatteavdrag riktat mot dem med lägre inkomster är också en bra prioritering, för att stärka arbetslinjen. Sverige har å andra sidan OECD:s näst högsta marginalskatt vilken skrämmer bort utländsk kompetens samt får folk att jobba, utbilda och anstränga sig mindre. Exempelvis beräknar regeringen själv att den frysta brytpunkten kommer leda till 11 000 färre arbetade timmar. När nu regeringen ändå gjort denna bedömning så är det än viktigare hur man väljer att motivera den. Ett land med en så extremt progressiv skatteskala som Sverige sänder märkliga signaler, ju längre och mer du utbildar och anstränger dig och ju duktigare du är, desto mindre av din extra insats anser staten att du ska få behålla. Det är inte bara etiskt tveksamt utan ohållbart i en globaliserad värld i krig om kompetensen.

Skattesänkningar för så kallat rika är fortfarande mer rätt än fel, både moralistiskt och rent statsfinansiellt. Svantesson bör välja sina ord med noggrannhet och understryka dessa faktum, och inte låta narrativet kantra babord.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer