Århundradets skattechock

Småspararens banemän?
Den som spar den har, brukar det heta. Denna aforism brukar användas i uppfordrande syfte för att tukta till måttfullhet och bygga karaktär. Sparande ger, utöver etos och dygd, självständighet, frihet och generell trygghet för den enskilde. En borgerligt sinnad borde således omfamna och uppmuntra alle man till spar. Från och med årsskiftet är dock signalerna de rakt motsatta, när århundradets sparskatteshock slår in.

Tidöavtalet stipulerar att skatten på sparande ska sänkas, genom justeringar i skattenivån på Investeringssparkontot. Ingen av de hittillsvarande budgeterna har dock presenterat något sådant förslag. På grund av dess konstruktion och följsamhet med statslåneräntan kommer skatten på ISK i stället höjas, på ett smått chockerande sätt. Från årsskiftet kommer nämligen den effektiva skattesatsen höjas med nästan ofattbara 24 procent. En våt dröm för socialisten, men en käftsmäll för den sparsamme. Den borgerliga regeringen bör betänka de signaler som den nu sänder till folket, när den låter detta ske. Från en enkel, uppskattad och förmånlig sparform har ISK närmast blivit en sparfälla för miljontals sparare och en ny variant på förmögenhetsskatten. Situationen blir än mer skruvad av att detta tillåts ske i dyrtider som dessa, när sparande borde uppmuntras mer än kanske någonsin förr och där svensken redan dignar under egen skuldbörda. Faktum är att svensken är den tredje högst belånade inom EU, där endast luxemburgaren och dansken knäpper oss på näsan. Att ISK rumphöggs och misshandlades av socialdemokratiska regeringar förvånar inte, men vem hade kunnat tro att en borgerlig regering skulle kunna bli dess verkliga baneman?

Ännu kvarstår tre år av mandatperioden, så småspararen torde ännu kunna hysa hopp. Men århundradets skattechock var knappast nåt, man sig av en borgerlig regering trodde sig skulle ha fått.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer