Gazakriget fordrar besinning

Osansat
Israels brutala angrepp på Gazaremsan, med ofattbart mänskligt lidande och förstörelse som följd, förtjänar all kritik och till del fördömanden. Den nu fullskaliga invasionen saknar proportioner, när civila fördrivs och dödas i horder. Reaktionerna har knappast heller låtit vänta på sig, där demonstrationerna avlöser varann och Palestinaflaggan hissas lite varstans. Så långt allt väl, kan tyckas.

Om kritiken mot den israeliska krigsföringen och Palestinapolitik i allmänhet må ha sin bäring, så är många av de aktioner vi ser nu utlopp för något annat än välgrundat klander. Så kallade Palestinavänner här i väst bör tänka sig för var gång de ger sig ut i demonstrationstågen och sociala medier. När man ensidigt och nyanslöst fördömer Israel, skyler man inte bara över det faktum att landet bor granne med en av världens grymmaste terrorgrupper utan underblåser också den uppenbara antisemitism som nu åter börjat spira. Att inte förmå se denna koppling och samtidigt kunna kritisera kriget är undermåligt. Att judar utsätts för allt allvarligare hot, att davidsstjärnor åter klottras på judiska hem och synagogor attackeras, tycks inte beröra Palestinavännerna som närmast synes anse att judarna har sig själva att skylla. Den ökande polariseringen vi ser nu, där man antingen förväntas vara för eller mot Israel och kriget, är farlig och antiintellektuell. Varje vettig person ser skillnad på judar som grupp och den politik som landet Israel för. Likaså förmår den se kopplingen mellan ensidigt Palestinahyllande och den skrämmande antisemitism som ett sådant uppenbart underblåser.

Gazakriget fordrar besinning. För det är helt enkelt inte läge nu att hylla den palestinska staten sträckandes från flod till hav, hur illa man än tycker om Israel och dess Palestinapolitik.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer