Hög tid att se över finanserna

Icke fri
Sveriges statsskuld har på drygt 30 år minskat från ganska besvärande 70 procent av BNP till nuvarande försvinnande låga 30 procent. Det är ett ihärdigt statsfinansiellt gnetande som sedan 90-talet fört Sverige från den europeiska statsskuldstoppen till den absoluta botten. Den som är satt i skuld är som bekant icke fri, men det finns också gränser för när snålandet börjar bli destruktivt. Mycket talar för att vi nått dit nu.

Samtidigt som statskassan sväller blir läget uti kommuner och regioner alltmer ansträngt. Av det skälet kommer flertalet kommuner höja skatten under nästa år. Faktum är att den genomsnittliga skattehöjningen om 13 öre är den högsta på nio år, där 24 kommuner klubbat höjningar på så mycket som 50 öre eller mer. Det är i första hand den härjande inflationen som på allvar sätter avtryck, men även långsiktigt och strukturellt en allt tyngre välfärdsbörda som kommuner och regioner har att hantera. Utöver kommuners och regioners tilltagande finansieringsbehov, hukar hushållen under ett av Europas tyngsta skuldlass vilket många blivit smärtsamt medvetna om i nuvarande räntemiljö. Till saken kommer också, att svensk infrastruktur inte bara är underhållsmässigt eftersatt utan också i behov av uppgradering och energiomställning. Ovanpå detta ligger Sveriges skattetryck fortfarande över EU-genomsnittet med endast sju länder före. Detta, i kombination med en allt fetare statskassa, talar för att svensken är överbeskattad vilket inte gagnar någon.

Regeringen bör ta intryck av sin egen långtidsutredning som alldeles nyligen föreslog att statsskulden gott kan höjas till 40-50 procent av BNP, och att ett underskottsmål om 0,5 procent av BNP införs. Fortsatt statsfinansiell puritanism tjänar ingen, och ändamål att lägga pengar på saknas som sagt inte.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer