Exkludering bättre än inkludering

Bättre förr?
Det är sorgligt hur svensk skola utvecklats. Pisaundersökningar visar att 15-åringarnas läs- och matematikkunskaper fullständigt rasat sedan år 2000, till 2023-års rekordlåga nivåer. Förklaringarna är givetvis flera, men ett par förtjänar lite mera utrymme.

Den fjärdedel elever med de mest gynnade hemförhållandena presterar i snitt drygt 20 procent bättre inom till exempel matematik, än den fjärdedel med de minst gynnade hemförhållandena. Elever med utländsk bakgrund kommer i högre utsträckning från socioekonomiskt svagare hem. Skillnaden i förutsättningar har alltid funnits, men blivit alltmer påtaglig och förödande i takt med att invandringen ökat. Med bristfälliga språkkunskaper, trångboddhet och utanförskap blir stödet hemifrån ofta obefintligt, vilket ökar kraven på skolans kompensatoriska förmåga. Tyvärr har även denna förmåga förtappats. Samtidigt som klassrummens sammansättning blivit alltmer disparat, har lärarens auktoritet underminerats och en förvisso välmenande men för elev och grupp ödeläggande inkluderingsnorm tagit över. Idag ska läraren inte bara undervisa i sitt ämne utan därtill anpassa undervisningen utifrån vardera elevs utvecklingsplan. Det säger sig självt att ämnesundervisningen blir eftersatt, dokumentationsarbetet övermäktigt och eleven lidande. Skolans kärnuppgift är att förmedla kunskap, skapa en plattform för eleven att bygga sitt liv vidare på. Den uppgiften måste vara överordnad sociala ingenjörsprojekt om inkludering och individanpassning. Inkludering innebär i praktiken exkludering av alla dem som läraren inte hinner med medan individanpassning omöjliggör lärarens egentliga arbete, att förmedla kunskap. Som svenska klassrum är sammansatta idag behövs snarare exkludering, i form av fler särskilda undervisningsgrupper och differentierat tempo i skolgången.

Om svensk skola ska lyckas med sitt kärnuppdrag måste den se verkligheten som den är. Sverige är mer heterogent än någonsin, vilket återspeglas i klassrummen. Därför måste läraren återfå sin auktoritet och verklighetsfrånvända teorier om inkludering och individanpassning förpassas till socialingenjörens välförseglade byrålåda.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer