Om plikten kallar

Menar allvar
Det var allvarsamma och förpliktigande toner under årets Folk och Försvarssammankomst. Den tidigare rätt sömniga konferensen mest för högerhökar och närmaste sörjande har efter Rysslandoffensiven blivit riksangelägenhet, i ordets verkliga bemärkelse. Och det sparades inte på krutet, när både ÖB Micael Bydén och civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin lyfte risken för krig på svensk mark.

Krig i Sverige kan låta drastiskt och verka skrämmande, men att ordet ändå nämns kan fylla sin funktion. Med 210 år i fredstillstånd hade det varit märkligt om svensken inte släppt garden och lutat sig tillbaka. Det är säkert delvis också just därför som ÖB och ansvariga politiker tar till brösttonerna, för att ingjuta allvaret hos en bekvämt slumrande befolkning. Under åren i fred har inte bara försvaret rustats ned materiellt utan likaså, och kanske än värre, vårt mentala försvar. Sverige och svenskarna har under seklen utan yttre hot och ekonomiskt destruktiv ofred utvecklats till världens mest individualistiska och möjligen bekväma folk, där snart sagt det enda sammanhållande består i årets mellobidrag, våra idrottslandslag och midsommarfyllan. Hot om krig lär ändra på det, för få saker förenar och stärker ett folks moral som hot mot dess existens, värderingar och traditioner. För när det väl kommer till kritan bor det allt en stolt svensk inom de flesta av oss, hur mycket vissa S-märkta tidigare ministrar än velat påskina att vi var vare sig har säregna traditioner, seder eller bruk. ÖB:s krigstal tjänar därför som en väckarklocka för en sömnig men likafullt stolt svensk.

När ryssen står inpå knuten, och då gemensamma värderingar och traditioner faktiskt kan stå på spel, så samlas vi. För om plikten kallar har vi svenskar trots allt mer att kämpa för och tro på, än årets svenska eurovisionsschlagerbidrag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer