För ett folkhem i tiden

Relevant
Folkhemsbegreppet myntades 1928, av socialdemokratiske Per Albin Hansson. Med begreppet åsyftades ett hem för hela folket, präglat av samförstånd och jämlikhet. Den bakomliggande tanken handlade om att inkludera de breda lagren och att få med alla på det blågula tåget. Härigenom skapades gemenskap och pliktkänsla, som både folket och nationen skulle gagnas av.

En förutsättning för folkhemmet var avskaffandet av privilegier som cementerade orättvisor, omöjliggjorde klassresor och människors chanser att komma till sin fulla rätt. Ett samhälle byggt på meritokrati snarare än börd bygger inte bara samhället starkare utan likaså varderas vilja och motivation till flit och anständighet, var tanken. En förutsättning för ett sådant husbygge är en skola som ger alla samma chans att, oavsett förutsättningar och fallenhet, komma till sin rätt. En ytterligare förutsättning är i övrigt jämngoda livsvillkor i trygghet och med tillgång till grundläggande välfärd och boende på acceptabel nivå. Ett närbesläktat uttryck också myntat i närtiden var det att göra sin plikt och först sedan kräva sin rätt, vilket dels förutsätter någon form av pliktkänsla och dels att det finns rättigheter att kräva. En plikt mot sitt land och rättigheter från ett system som alla vill och efter förmåga söker bidra till. Mycket vatten har flutit sen Per Albins och August Palms dagar. Sverige och världen har industrialiserats, urbaniserats, globaliserats och digitaliserats. Men grundprincipen i folkhemstanken är minst lika relevant idag som då, i ett Sverige som dras isär alltmer.

Ett folkhem i tiden borde vara varje politikers mål. Ett första och grundläggande steg på vägen är då en skola för alla, där förutsättningar skapas, klassresor påbörjas och hopp om livet inges. Det är grundplattan i ett hem för hela folket, med i vart fall teoretisk chans att hinna med på tåget.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer