Dystra förtroendesiffror för demokratin

Med dystra siffror för
demokratin
Polisen och Systembolaget åtnjuter högst förtroende när svensken själv får svara. Hela 72 respektive 69 procent uppger sig hysa tilltro till dessa institutioner i 2024-års Förtroendebarometer. Det är naturligtvis glädjande då Polisens uppdrag inte kan underskattas och då det är bättre att vi handlar spriten vitt på Bolaget än svart någon annanstans. Betydligt dystrare är det däremot för det politiska, där Riksdagen dalar i förtroende medan de politiska partierna alltjämt befäster sina bottennoteringar sedan tidigare.

Förtroende och tillit är kittet i alla samhällen och gemenskaper. Utan sådant krävs i stället övervakning och kontroll, vilket är kostsamt men framför allt otrevligt. Det är mot denna bakgrund glädjande att exempelvis Skatteverket befäster sin topposition bland myndigheter och organisationer, då hela 64 procent hyser förtroende för myndigheten. Det är internationellt tämligen unikt att skatten betalas relativt frivilligt och inte behöver jagas in. Det höga förtroendet för myndighetens förmåga att ta in och hantera skatten innebär att vi vilar trygga i vetskapen att även andra gör rätt för sig. Det i sin tur ökar skattemoralen, vilket ger hopp om välfärden. Lika glädjande som det är att vi litar på polis och skattemyndighet, är det oroväckande att tilltron till de folkvalda är så klent. Ynka 39 procent litar på Riksdagen och enbart 19 procent på de politiska partierna, vilket är 8 respektive 2 procent lägre än vid förra årets mätning. Med så pass lågt förtroende för de styrande finns fog att känna oro för demokratin.

Medieakademins årliga förtroendebarometer ger en bra bild över tillståndet i landet, då vårt samhälle till så stor del vilar på tillit och förtroende. Årets barometer ger tyvärr en dyster bild av demokratins tillstånd, som våra politiker borde ta intryck och dra lärdom av.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer