Staten är ingen saliggörare

I otid
Det låter ibland i debatten som att offentligdriven verksamhet har något i grunden gott i sig, till skillnad från det privata som istället präglas av ekonomisk rovdrift, fusk och missförhållanden. Misstänksamheten är på sina håll monumental, eld understödd från politiska vänstern men i viss mån även från högerhåll. Banker bör exempelvis dela ut mindre till ägarna enligt finansmarknadsministern och skolor beläggas med vinstförbud enligt skolministern.

Att tro och argumentera för att offentligt ägande generellt är att föredra är dock att både bedra sig själv och sin omgivning. Statliga oligopolisten SJ har som exempel alla förutsättningar att generera vinster åt sin ägare, samt bidra positivt till samhällsutvecklingen. Ty utan konkurrens kan priser sättas fritt och med staten i ryggen nytt kapital ständigt äskas från aktieägaren. Trots det lyckades bolaget halvera sin rörelsemarginal 2023 jämfört med 2019. Under senaste femårsperioden har SJ sammantaget gjort en förlust om nära 1,3 miljarder vilket tärt rejält på det egna kapitalet. Värre än det krasst ekonomiska är kundnöjdhetsutvecklingen, där bolaget är det minst uppskattade av alla aktörer inom personaltrafik och långt efter privatägda MTRX på andra plats. Samtidigt som SJ trollar bort skattemedel, trollar Svenska Spel bort spelberoende svenskars pengar. I dagarna tilldelades bolaget en bot om 100 miljoner sedan Spelinspektionen bedömt att bolaget brutit mot sin omsorgsplikt, och låtit 10 storspelare under längre tid fritt få spela bort troligen både hus och hem.

I en balanserad debatt tillåts nyanser, då verkligheten sällan är vare sig svart eller vit. SJ och Svenska Spel är då tyvärr två eländiga exempel på att staten inte är någon saliggörare, väl värda att beakta i den så illa infekterade ägandedebatten.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer