Ännu ett slag för euron

Fler än elva
svenska kronor
Det har varit osedvanligt mycket valutasnack den senaste tiden, vilket inte förvånar då vi mer än på länge har skäl att bry oss. Kronans skvalpande mot världsvalutorna påverkar oss alla, direkt när vi är ute på resa och indirekt genom importerade varor och tjänster som vi köper. Ju mer vi rör på oss och ju mer integrerade vi blir med omvärlden, ju mer valutasnack kommer det bli.

Valutan har på sistone även blivit en snackis bland riksbanksdirektörerna, som ju ansvarar för landets penningpolitik. Den som mot förmodan läst de senaste riksbanksprotokollen noterar att kronan och dess rörelser mot viktiga omvärldsvalutor tagit alltmer av direktionens tid. Kruxet för Riksbanken är att den sällsynt klena kronan medför högre importpriser, som i sin tur sipprar ut i ekonomin genom högre konsument- och inköpspriser för företagen vilket håller inflationen uppe. Ängsligt och passivt tvingas därför riksbanksordförande Thedéen och kollegor ständigt snegla över axeln och följa kronans krängande mot dollarn och euron, för att sedan gissningsvägen sätta styrräntan utifrån det. Detta samtidigt som förutsättningarna skiljer sig markant mellan ekonomierna, och därför har helt olika behov i fråga om räntepolitik. Medan USA:s ekonomi går på högvarv, BNP taktar på och arbetslösheten krymper befinner sig svenskt dito i lågkonjunktur med modest tillväxt och tilltagande arbetslöshet. Amerikanska Federal Reserve har således en signifikant annorlunda utgångspunkt än Riksbanken. Medan amerikanarna har alla skäl att hålla räntan svalkande hög, skulle svenskarna i stället behöva ha den uppiggande låg. En rimlig fråga mot denna bakgrund är hur självständig och ackurat Riksbanken verkligen är, när dess politik ändå bestäms från Washington och Frankfurt.

Sverige är alltmer beroende av och insyltat i sin omvärld, vars utveckling i stort styr landets egen. Detta gäller inte minst penningpolitiken. Så i stället för att följsamt svansa efter drakarna i USA och Frankfurt, bör vi aktivt engagera oss såsom fullvärdiga medlemmar i den europeiska monetära unionen.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer