En folklista för de missnöjda

Missnöjda
De två huvudfigurerna bakom nya Folklistan, Sara Skyttedal och Jan Emanuel Johansson, har ett par saker gemensamt som nu ska utgöra fundament för deras så kallade valsamverkan. De är endera sparkade från sitt tidigare parti eller satta på undantag, har ett omättligt behov av att synas och höras samt tycks härbärgera ett allmänt inneboende missnöje. Dessa egenheter söker de nu svenskens mandat för att ta med sig ner till Bryssel.

Det vi hittills vet om kumpanernas samverkan är att den ska verka för svenska intressen genom omförhandling av vårt EU-medlemskap samt ha ett öppet debattklimat, där var och en får göra som den vill. Folklistan populeras således av ett disparat men högljutt gäng missnöjda nationalister, utan gemensam plan och utan vidare tanke på hur EU skulle bli bättre med deras politik. Med stor sannolikhet lär de dessutom tyvärr få en del röster, då den potentiella väljarbasen är bred. Missnöje, ilska och bitterhet utgör dessvärre alltför ofta skäl till att folk röstar som de gör. För det är alltid lättare att vara mot något än att vara för, att gnälla men utan att föreslå något bättre själv. Det är mänskligt med föga konstruktivt och i längden förödande för utveckling, samtalsklimat och gemensamma lösningar. Svenska intressen och till svensk fördel omförhandlat EU-medlemskap låter kanske fint, men innebär i praktiken isolering och nationell navelskådning. Ett litet kallt och gnälligt Sverige uti periferin skulle utan engagerad EU-samverkan bli fattigare, otryggare och obetydligt.

Risken är tyvärr stor att sommarens EU-parlamentsval blir de missnöjdas val, där högerpopulistiska nationalister förväntas bryta ny mark. Det skulle fragmentera EU och försvaga vår civilisations röst i världen. Folklistan skulle vara vårt bidrag till en sådan utveckling så snälla, låt inte allmänt missnöjde utgöra skäl för din röst i sommar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer