Fattigare svensk med krona på sned

Betalar dåligt med
mat på bordet
För Sverige i tiden lyder kung Carl Gustavs valspråk, vilket också präglar den guldskimrande svenska tiokronan. Kronan ska inte underskattas som nationell symbol och som beståndsdel i det svenska DNA:et. Det är också därför som vi låter våra mest folkkära få pryda dess olika valörer. Nostalgi och patriotism betalar dock inte maten på bordet, och det gör den svenska kronan tyvärr också allt sämre.

Sedan Industriavtalets tillkomst 1997, enligt vilket industrins konkurrenskraft och den långsiktigt antagna inflationen får avgöra löneutrymmet, har svenska löneökningar varit måttliga. Ansvarstagande förhandlingsparter har sett bortom tillfälliga inflationstoppar och satt sin tilltro till Riksbankens penningpolitiska tvåprocentsmål för inflation. Det har hållit inflationen i schack och, trots modesta nominella lönepåslag, gett den svenska löntagaren en fin real löneutveckling. Många grymtade särskilt under föregående två års lönerörelser, under vilka 10 procent av svensk reallön gick förlorad. Många sneglade säkert avundsjukt mot länder som Belgien, vars löntagare under 2023 fick hela 5,5 procents lönepåslag. Det kan också finnas skäl att göra, men inte på grund av 2023-års saftiga löneök. Sedan 1997 har svenska reallöner ökat med fina 35 procent vilket, näst Finland och Norge, är högst bland jämförbara länder i Europa och mer än dubbelt upp mot belgarnas påslag. Det så kallade industrimärket och parternas återhållsamhet har således tjänat oss väl, vilket den svenska kronan och nationalsymbolen däremot inte gjort. Beaktat kronans utveckling mot euron sedan dess införande 1999, så är den svenska lönetillväxten betydligt magrare. Emedan kronan tappat 20 procent mot euron under perioden, krymper svenskens faktiska lönetillväxt till knapra åtta procent och alltså drygt hälften mot belgarnas. Tacka kronan för det.

All heder åt arbetsmarknadens parter som ståndaktigt stått emot inflationskompenserande impulser under åren. Men med konstant valutamotvind är arbetet tyvärr lite förgäves. Kronans stolta anor till trots, ute i världen är svensken allt fattigare och kronan på sned.  

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer