Politik som gräver sin egen grav

Artistokrat
Politik är en förtroendebransch, där förtroende utgör den i särklass viktigaste tillgången. Förtroende tar tid och möda att bygga, men går fort och är enkelt att rasera. Mot denna bakgrund är det närmast ofattbart hur till synes obrytt politiken konstant trampar snett.

I lilla Sverige är det styrande garnityret litet, där alla känner alla och beslutsvägarna är korta. En styrelse- eller ambassadörspost alternativt ett landshövdingeämbete är sällan längre än ett ryggdunk bort och tilldelas ofta för lång och trogen tjänst, som plåster på såren eller till den man helst vill få ur världen. Förfarandet skapar ett slutet aristokratiskt system, där poster och positioner abonneras av politruker som undsluppit både rekryteringsprocesser och lämplighetsprövningar. Om exempelvis Anna Kinberg Batra var den bäst lämpade kandidaten som Stockholms landshövding lär vi inte få veta. Att hon däremot visat sig olämplig vet vi däremot, lika mycket som att hon själv inte verkar inse det. Tyvärr är hon bara ett i raden av bedrövande exempel, en rad som bara blir längre. Inom kort kommer moderate Beatrice Ask växla post från landshövding av Södermanland till ordförande för samhällsviktiga Finansinspektionen. Kanhända gör hon det jobbet bra, men utnämningen luktar onekligen lätt av vänskapskorruption. Än värre luktar det om Anders Borgs prestigeutnämning till ordförande i statliga LKAB, som han för övrigt axlar från Göran Persson. Inget tyder i vart fall på att det var Borgs styrelse CV som fällde avgörande, med alltifrån dåligt till rent uselt facit från styrelseuppdragen i Kinnevik och Viaplay.

Den demokratiska legitimiteten vilar tungt på dem som vi väljer att förvalta den. Det är sorgligt och förunderligt att se på hur de sedan så flagrant underminerar sina egna positioner och på sikt demokratin. För en vänskapskorrupt politik gräver tyvärr sin egen grav.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer