Hotet med vänsteretablissemanget

Mobbad
Kalla Faktas intima granskning av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning har tagit åtskillig plats i nyhetsrapporteringen det senaste. Inte någon politiker, debattör eller journalist med ambitioner har kunnat förhålla sig passiv. Kritiken har varit mer eller mindre unison, där omdömena pendlat mellan ett allvarligt demokratihot till ett försiktigare olämpligt. Och mitt i allt sitter Jimmie Åkesson själv och gnuggar sina händer.

Färska opinionssiffror visar att SD profiterat väl på mediedrevet. Snarare än att tufsa till förtroendet har medie- och debattstormen stärkt partiets ställning och, skickligt underblåst av SD-företrädarna själva, bilden av en mobbad underdog med ett enat etablissemang emot sig. Åkesson och parti har konsekvent och medvetet målat in sig i de utstöttas hörn, i konflikt med allt och alla som har mage att kritisera. Ett samlingsbegrepp för dessa allt och alla är det så kallade vänsteretablissemanget som tydligen inrymmer allt från samarbetspartierna inom Tidöramen, en blodvittrande opposition och bevakande media. Retoriken känns igen från andra sidan Atlanten där presidentkandidat Trump just fällts på samtliga 34 åtalspunkter rörande bokföringsbrott. Trump menar själv, särskilt riktat mot sin egen supporterkrets, att han är en väldigt oskyldig man och att processen varit riggad just av vänsteretablissemanget och ämnad för att störa ut den ende sanningssägaren och verkliga mannen av folket. Det är en konspiratorisk och paranoid verklighetsbild som Trump, SD och många högerpopulister med dem söker muta in i folks medvetande. Det är en bild som är djupt problematisk och i förlängningen utgör ett faktiskt demokratihot.

Ju mer bilden av ett sammansvärjt etablissemang tillåts rota sig, ju mindre blir tilltron till granskande media och det demokratiska samtalet. Hotet med och retoriken kring vänsteretablissemanget är knappast ett hot mot Åkesson eller Trump, men däremot mot demokratin.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer