Pride är viktigare än på länge

Viktigare än på länge
Göteborg har just avslutat årets Pride-tillställning medan Stockholm tar vid i slutet av juli. Pride har anor från 1969 och de reaktioner som då följde efter polisprovocerade upplopp mot homosexuella i New York. Pridearrangemangen har sedan spritt sig runtom i västvärlden i syfte att uppmärksamma och på olika sätt stötta sexuella normbrytare såsom homo- och bisexuella samt trans- och queerpersoner. I Sverige hölls den första festivalen redan 1971, vilket bör ses som bevis för svensk historia och strävan efter öppenhet och tolerans.

Idag skymtar dessvärre sprickor i den svenska fasaden av vidsynthet. Vänstern vill göra gällande att hotet kommer från höger, traditionalister och konservativa såsom svenska SD, polska Lag och Rättvisa, Le Pens nationella samling och Melonis italienska bröder. Hotet därifrån varken bör eller ska avfärdas, där såväl aborträtt, jämställdhet i allmänhet och HBTQI-personers rättigheter i synnerhet inte sällan ifrågasätts. I Sverige bör dock uppmärksamheten riktas åt ett annat håll än höger, då enigheten kring de grundläggande rättigheterna, allas lika värde och jämställdhet mellan könen är relativt kompakt. Hotet är i stället till största del importerat, från länder och kulturer där homosexualitet är straffbelagt och där kvinnor ofta utgör mannens egendom. I grasserande parallellsamhällen vaktar moralpolisen över gatorna och patriarkerna över förskolepedagogerna. I dessa samhällen och kulturer förflyttas svenskt jämställdhetsarbete och toleranssträvan för minoriteter sekel bak i tiden. Det börjar i förskolan med hot mot personalen och diktat, och tas sen vidare ut på gator och in i hemmen. Hederskultur och en jämställdhetssyn från svunna tider är en realitet i Sverige av idag, och utgör därför både ett påtagligt och konkret hot.

När svenska vänsterdebattörer, såsom nyligen Miljöpartiets Daniel Helldén och Amanda Lindh (GP Debatt 14/6), målar ut extremhögern som de sexuella minoriteternas värsta fiende så lägger de ut dimridåer som skymmer det verkliga hotet, från importerad hederskultur och unken människosyn. Pride är viktigare än på länge, men av andra skäl än dem som vänstern vill göra gällande.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer