Gilla läget

Med i matchen
Det har rått en närmast segerrusig stämning i svenska medier sedan Joe Biden hoppade av sin presidentvalskandidatur. Stämningen förbyttes sen till närmast euforisk när en Reuterspejling antydde att Bidens kanditatersättare, Kamala Harris, står sig väl i opinionen. Reaktionerna förvånar inte, dels för att gemene man i allmänhet och svenska journalister i synnerhet tycks avsky Donald Trump, dels för att de har goda skäl till det. Dock, att passivt sitta ner och trycka tummarna för en demokratisk valseger i november duger inte. För oavsett utgång i det amerikanska ödesvalet, måste Sverige och Europa bygga sin egen politik oberoende vilken president som för tillfället råkar befolka Vita Huset.

Det finns gott om skäl för oss på denna sida om Atlanten att både bry oss om och engagera oss i det amerikanska valet. Med Donald Trump kastades det mesta om, då tidigare regler, överenskommelser och självklarheter plötsligt inte gällde mer. Europa gick från allierad till fiende och frihandel från saliggörande till utpressningsmedel. Under Trumps presidium förvandlades Republikanerna från västvänligt liberalkonservativt till navelskådande nationalistiskt, lite beroende av presidentens lynne för dagen. Utvecklingen är ytterligare olycklig beaktat presidentens vittgående makt inom just utrikespolitiken, utan många av de begränsningar som följer av Kongressens tvåkammarsystem och krav på tydliga majoriteter. Osäkerheten kring vilken väg amerikanarna slår in på efter Bidens fyra år fordrar därför aktion från oss i Sverige och övriga Europa, att se över våra egna hus. Det handlar om ett tätare sammanhållet EU, konkurrenskraftsfrämjande investeringar och reformer, av- snarare än påregleringar, innovations- i stället för regleringspolitik, fler frihandelsavtal och inte minst stärkt försvarsförmåga medelst ökat samarbete och ökade anslag.

Alldeles oavsett vilken väg USA slår in på så måste vi ta ansvar för vår egen sak, ungefär som när starka storebrorsan bytte skola fastän översittarna ännu gick kvar. Alla vi, svenskar, européer och Trumphatande journalister måste helt enkelt gilla läget, för klara oss själva måste vi oaktat kunna.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer