Vilka är dom Magdalena?

Är svaret skyldig
Almedalsveckan är lite som politikens skolavslutning, å ena sidan ett avslut på något som varit och å andra sidan början på något nytt som komma skall. Under uppslupna förhållanden, långt från svettiga förhandlingar i departementslokalerna och plenisalens kittlande omröstningar, tillåts partierna lägga ut de stora dragen om visioner och handlingsprogram. Partiledartalen är därför intressantare än vad de flesta inser, eftersom sanningen kommer fram. Och årets Almedalstal avvek så på intet sätt.

Som största parti och pretentend på tronen är givetvis den socialdemokratiska partiledaren Magdalena Anderssons tal av lite extra intresse. Det Andersson säger kan bli verklighet, redan efter nästa val. Tydligt i årets S-tal var att positioneringen inför nästa val påbörjats, och att den positionen kommer förflyttas ytterligare vänsterut. Mycket utrymme ägnades åt att polemisera runt det socialpolitiska, där S synes ha identifierat den bredaste konfliktytan. De flesta bidrag ska höjas och sjukförsäkringen bli frikostigare, proklamerar Andersson. Finansieringen, som oftast är kruxet när budgetar ska balanseras, är enkel då höginkomsttagare och banker ska betala. Det är både enkelt och bekvämt att resonera så, för vem tycker synd om bankerna och nog kan höginkomsttagare betala mer. Än bekvämare gör Andersson det för sig när hon inte ids precisera sig, med följd att ingen drabbas annat än en klick bankaktieägare och höginkomsttagare. Sanningen är dock att det redan idag räcker med en månadsinkomst om 51 250 kr för att åka på statlig marginalskatt, för övrigt den näst högsta inom OECD. Faktum är att en miljon svenskar betalar denna ytterligare skatt i år, motsvarande åtminstone en femtedel av Sveriges alla sysselsatta. Man får förmoda att det är alla dessa som Andersson anser ska betala mer.

Magdalena Andersson är duktig i talarstolen, med storvulna ord om inkomstutjämning och rättvisa. Vad hon däremot inte talar om är vilka dom är, de där höginkomsttagarna.

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer