Håll populisterna borta från budgetgrytorna

Håll populisterna borta
Finansminister Elisabeth Svantesson har hållit hårt i slantarna i sina hittills presenterade budgetar, för att inte kasta ytterligare bränsle på den härjande inflationsbrasan. Nu, när både Svantesson och övriga bedömare utropat seger över inflationen, finns därför år av investeringsförsummelser att ta i kapp. Konjunkturinstitutet uppskattar det ofinansierade budgetutrymmet till 50 miljarder medan andra ser så mycket som 80 miljarder. Oavsett så har regeringen en bågnande skattekista att tillgå, som ska spenderas klokt.

För varje budget som finansministern snålat har samhällsnödvändiga investeringar prioriterats bort. Tågförseningar är regel, energi- och vägnät liksom avloppssystem förfaller och allehanda framtidsinvesteringar har uteblivit. Detta blir problematiskt inte enbart för individ och enskilt företag, utan för hela AB Sverige i form av successivt försvagad konkurrenskraft. När person- och godstrafik inte levererar, elastring och överföringskapacitet brister, befolkningen under- eller felutbildas och skatter på ansträngning och utbildning avskräcker, så tappar Sverige obönhörligt konkurrenskraft. Det handlar bland annat om var storföretagen investerar och etablerar sig, var nya företag skapas, vart kompetens flyttar och var ny sådan fostras. AB Sverige konkurrerar globalt, om företag och kompetens och i förlängningen om skattemedel. Och utan skattebetalande företag och individer, ingen välfärd. Nu krävs därför framtids- och tillväxtfrämjande satsningar, och ett slut på idioti som populistiska SD -osande bränsle- och snusskattesänkningar. Ska skattepengar spenderas så ska de investeras, inte förslösas på partianstruket röstfiske.

Med all rätt ska statens spenderarbyxor på i höstens budget, men de ska spenderas klokt. Håll därför röstfiskande populister borta från budgetgrytorna denna gång.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer