En budget viktigare än antal klick

Viktigare än antal klick
Det finns en mediedramaturgisk logik i att ställa grupper mot varann. Vinnar- och förlorarrubriker ger både till klick och engagerar. Klickjournalistiken har dock sällan något ytterligare värde, än de kortsiktiga intäkter den för tillfället må generera. Precis tvärtom faktiskt.

Som vanligt när regeringen presenterar budget lät krigsrubrikerna inte vänta på sig heller denna gång. Och som brukligt vid en moderatregering, var det skatterna som fick rubriker. Av årets så kallade reformutrymme om 60 miljarder lades 27 av dessa på sänkta skatter. Särskilt spännande var den slopade avtrappningen av jobbskatteavdraget för dem med högst inkomster, till ett beräknat tillfälligt skattebortfall om 4,7 miljarder. Medialogiken är lika uppenbar som enkel, där redan rika nu får mer medan välfärden blöder. Det är öppet mål för skjutjärnsjournalisten, lätta poäng till liten insats. Att lägga krutet på en i sammanhanget spottstyver är dock inte seriöst, utan rent förklenande av debatten. Statens sammantagna utgiftsram för 2025 uppskattas till 1 459 miljarder, varav försvar, infrastruktur, kommunbidrag, sjukkassa, hälso- och sjukvård samt utbildning kostar mest. Den så omskrivna skattesänkningen för rika motsvarar således drygt 3 promille av totalen, men får nästan 100 procent av rubrikerna. Seriöst hade varit att zooma ut och se helheten, där till exempel rättsväsendet får ytterligare drygt 30 miljarder fram till 2027, infrastruktur 21 procent mer till 2037, försvaret ytterligare 6,2 miljarder och välfärden 7,5 miljarder. Tillskott som alltså går utöver de 100-tals miljarder som redan läggs på respektive post.

Journalistikyrket skiljer sig naturligtvis från politikens värv, men båda bär ett ansvar. Tyvärr verkar dock krocken oundviklig, mellan kortsiktigt klicksuktande och ansvarsfullt långsiktigt budgetarbete.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer