Israel är vårt enda hopp, tyvärr

Avskyvärt, och komplext
Man kan känna såväl avsky, sorg som förtvivlan inför de bilder som vi dagligen matas med från krigets Gaza och södra Libanon. Skoningslöst drar israeliska trupper fram med alla tillbuds stående medel och ingen, civil som terrorist, går fri. På ett sätt som knappats skådats sedan Rysslands invasion av Tjetjenien, har Gazaremsan på ett år smulats ner till grus och rykande kraterhål. TV-bilder vittnar om sjukhus som jämnas med marken, familjer på ständig flykt och en allmän fullständig misär. Den som inte lider med de drabbade saknar hjärta och empati.

Vi människor har en förmåga att förenkla, rationalisera vår tillvaro och syn på världen i stort. Det är naturligt och helt normalt, för att få liv och leverne att överhuvudtaget fungera. Att tämligen urskillningslöst massakrera och fördriva oskyldiga kan bara fördömas, och rimligen väcka antipati mot förövarna. Det vet Israel, och tyvärr alltför många israeler som inte har det minsta med premiärminister Benjamin Netanyahus politiska strategi och krig att göra. Sedan Hamas brutala terrorangrepp den 7 oktober förra året, och Israels reaktion därpå, har alla världens antisemitiska dammluckor öppnats. 2024 är det åter legitimt, även här i Sverige, att öppet stödja terrorism och krafter som vill radera Israel från kartan. Det är dessa krafter och rörelser som legitimeras när vi rationaliserar alltför hårt, och utser Israel till ensam förövare. För faktum är att Israel är regionens enda demokrati och västliga allierade, omgiven av enväldiga teokratier och skurkstater som inte bara vill Israel ve utan helst ser hela den västliga civilisationens fall. Det är i grunden dessa mörka krafter som Israel slåss emot, och det är därför som konflikten har mer än en sida.

I kampen mot terrorism, autokrati, kvinnoförtryck, förföljelse av minoriteter och HBTQ-personer, är Israel idag vårt enda hopp i regionen. Tragiskt givetvis, men ytterst ett faktum.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer