Förödande opportunism

Större hot än EU
En given valvinnare är att lova det som folk vill höra. Att vara en folkets man eller kvinna, med örat mot rälsen och hysa en slags djupare förståelse för människors vardag, bryderier och bestyr. Kan man dessutom krydda erbjudandet med yttre hot och fiender så är valframgången nära. Att strategin lockar är därför inte konstigt, men däremot förödande på sikt. 

Själva grundtanken med parlamentarism är att en särdeles lämpad grupp av människor, genom allmänna och regelbundna val, utses av folket för att göra det som är bäst för alla, inte bara mandatperioden ut utan för all framtid. Dessa särdeles lämpade har således ett ansvar som sträcker sig bortom det idag och den närmsta framtidens mest bekväma. Här någonstans verkar politiken nu tyvärr ha gått bort sig, inte så mycket i Sverige som tyvärr på många andra håll. EU är ett konkret och sorgligt exempel på just detta. Många är de europeiska ledare idag som vunnit val med EU-fientlig agenda. Lite diffus i sin form och oförmögen till försvar utgör EU en tacksam spottkopp och ett sådant yttre hot som populister har så svårt att tacka nej till. Bryssel är böndernas stora problem, och utgör främsta hotet mot alltifrån lokalt skogsbruk till länders självbestämmande och nationella identitet. Det stora hotet består dock inte i det trots allt kanske mest framgångsrika gränsöverskridande samarbetet genom tiderna, utan i de kortsiktigt rösttörstande politiker som konstant underminerar det med sina populistiska program. EU har sina friktioner men är avgörande för kontinentens långsiktiga välgång. Detta bör en särdeles lämpad politiker prata mer om, då en positiv folklig EU-opinion är en förutsättning för projektets väl och ve. 

Den opportunism som vinner alltför många val idag är förödande, då den de facto sätter hela vår framtid på spel.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer