Trump ett ytterligare skäl för euron

Pekar mot euron
De säkra hamnarna blir allt färre. Den världsordning som de allra flesta nu levande växt upp i och på ett sätt tagit för given skakar i grundvalarna. Kartan med oss i väst, de i öst och syd är inte på något sätt så tydlig som bara för ett par årtionden sedan och den ritas dessutom om allt fortare. Kinas globala maktambitioner rör om, liksom oredan i Mellanöstern och galningen i Kreml. Som lök på laxen kommer snart en oförutsägbar och självupptagen Donald Trump att inta Vita Huset, huvudkontoret för oss i den västliga världen.

Världen var stökig nog redan innan amerikanarna röstade på Trump. USA, som världens rikaste och mäktigaste demokrati, borgar ändå för viss stabilitet och förutsägbarhet i försvar av frihandel, demokrati, mänskliga rättigheter och så vidare. Lilla Sverige excellerar på en öppen fri marknad, där vi fritt handlar med andra, till låga transaktionskostnader och utan störningar i värdekedjor, från statsstöd eller korruption. Med Trump ska USA dra sig tillbaka, isolera sin ekonomi och straffa ut sin omgivning medelst tullar. Ungefär samma riktning verkar försvarspolitiken ta, där Trump både lovat och hotat att dra sitt land hem från Europa. Till synes en allierad mindre ökar vårt behov av att liera oss mer med de nära vänner vi ännu har. Europa är vår granne och EU vad som samlar oss, sina syskonträtor till trots. Idag står Sverige dock i EU:s farstu, med ena foten inne och den andra ute. EU:s kärna kommer i allt större grad att utgöras av länderna med euro som valuta, i vilken krets de viktiga besluten tas. I allt oroligare tider kommer det blåsa allt snålare uti vår farstu.

Trump är ett ytterligare skäl för Sverige att införa euron. Helt enkelt för att vi inte längre har råd att guppa ensamma på det världspolitiska havet.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer