Kostsam arbetstidsförkortning

Kan bli kostsamma
Det har mullrat ett tag nu, uti fack- och S-led. Ett sådant där dovt muller som ofta förebådar ett rejält åskoväder. Busväder kan det också bli om S och LO tar rygg på industrifacken, i sina krav på lagstiftad arbetstidsförkortning. Industrifackens bud i kommande lönerörelse är utöver 35-dagars arbetsvecka även 4,2 procents lönepåslag, det vill säga rejäla reallöneökningar för mindre insats. Ibland händer det att avlägset mullrande ruskväder drar förbi bort vid horisonten, vilket vi får hoppas på blir fallet denna gång.

BNP är för många säkert ett abstrakt begrepp, och kanske inte mycket mer än en akronym som ekonomer slänger sig med. Vikten av BNP och att den växer kan dock inte understrykas nog, då den i grunden betalar såväl våra pensioner, vår välfärd som infrastruktur. En ökad BNP är därför avgörande för att finansiera framtidens svällande välfärds- och infrastrukturbehov. Redan vid en sänkning från dagens 40-timmarsvecka till 38 timmar skulle BNP minska med 2-4 procent per år, bedömer Konjunkturinstitutet. Det motsvarar upp till 240 miljarder årligen, eller ungefär det dubbla vad vi lägger på försvaret. Sverige flyter heller inte ostört runt ute i världsekonomin, utan pressas dag och natt av aggressiva konkurrenter i jakten efter marknadsandelar. I en sådan miljö krävs snarare ökad arbetsinsats. Till detta kommer de faktum att välfärdssektorn gapar efter arbetskraft och att många näringar redan har svårt att hitta kompetens. Bland Teknikföretagen anger hälften att deras internationella konkurrenskraft skulle minska vid 35-timmars arbetsvecka, och lika många att de skulle tvingas flytta verksamhet utomlands. Sådan är verkligheten.

Mindre jobb och mer fritid låter väl skönt, men kommer till ett pris. S och fackrörelse bör vara tydliga med det, om de väljer att gå fram med dylik kostsam arbetstidsförkortning.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer