Vi kan klappa oss på axeln

Stabilt
Det är minst sagt stökigt i världen nu, där krig härjar, autokrater vinner makt och demokratier tappar mark. Enligt årets demokratirapport från V-Dem Institute, är graden av demokrati som en genomsnittlig världsmedborgare åtnjuter nere på 1985-års nivå. Länder som vi länge lutat oss mot som fränder och demokratiförkämpar, såsom USA och Israel, vacklar när institutioner undergrävs och fri media attackeras. Till det kommer statskupper i Sydkorea och Brasilien, liksom hopplösa politiska dödlägen hos grannarna i Tyskland och Frankrike.

Som svensk är det lätt att hemfalla åt navelskåderi, att fastna i sin egen bubbla, se till sitt och det närmsta. Sen år tillbaka har den stora inrikespolitiska konflikten egentligen kretsat kring vår egen demokrati och hur den hanteras. Problemen började med Sverigedemokraternas riksdagsentré och accentuerades med partiets efterföljande segertåg, som rörde om i riksdagsmandatgrytan och stökade till regeringsfrågan. Med nöd och näppe, närmast i stiltje, manövrerade sig Alliansen igenom sin andra mandatperiod, efter att SD-mandat omöjliggjort en riksdagsmajoritet. Än värre blev det sen med både hopplösa decemberöverenskommelser och januariavtal. Med det allt annat överskuggande målet att hålla sverigedemokrater borta famlades riksdagskonstellationer fram utan minsta samsyn eller förmåga till strukturreformer, men med tveksam demokratirespekt och ökad polarisering som följd. Knuten blev alltmer gordisk och löstes först när Liberalerna rev av plåstret och såg verkligheten som den var. Sverige behöver styras och väljares val respekteras. Resultatet, Tidösamarbetet, är i en internationell kontext en smärre succé. Med riksdagsmajoritet i ryggen har fyra i grunden hyfsat eniga partier skruvat upp reformtempot och bockat av vallöfte efter annat. Denna stabilitet och reformiver är, tyvärr, närmast unik på den världspolitiska scenen idag.

Den svensk som spräcker sin bubbla och blickar ut i världen bör bli ödmjuk inför demokratins komplexitet och stolt över den stabila regering som den röstat fram. Det kan vi gott klappa oss på axeln för.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer