Vi får de politiker vi förtjänar

På andra sidan köttkvarnen
Det var två förvisso ångerfulla Alingsåspolitiker som mötte upp GP:s reporterteam efter tidningens minst sagt komporomotterande avslöjanden om de två. Under åtminstone ett och ett halvt år hade kommunens två högsta höns, kommunens ordförande och hans vice, i hemlighet konspirerat mot både motståndare och mot egna, smutskastat tjänstemän, haspat hur sig de grövsta av sexuella påhopp och i allmänhet smädat sin omgivning. De två, moderat och socialdemokrat, såg i smyg sina väljare och partikamrater som röstboskap som följde deras pipa oaktat i vilken riktning de blåste. Föraktet för väljarna, och i förlängningen demokratin, var uppenbart hos de två.

Moderate Daniel Filipsson har varit Alingsås starke man i princip oavbrutet sedan 2008 medan socialdemokraten Simon Waern tronat på sin viceordförandepost sedan 2018. Det är ansenlig tid i den ofta skoningslösa politiska miljön, där spott och spe är vardag, dolkstötarna i ryggen likaså och den offentliga övervakningen konstant. Att vara toppolitiker idag ställer krav, ofta bortom rimlighetens gränser. Vid sidan av det jobb som ska göras ska socialmediala hatkampanjer pareras, partiinterna inbördeskrig hanteras, politiska motståndare omintetgöras och offentliga mediedrev genomlidas. Ut ur politikens köttkvarnar kommer därför bara de mest hårdhudade, vilket inte alltid är de mest lämpade. Gåsens förmåga att få vattenstänket att rinna av är även för en politisk överlevare ett ovärderligt anlag. Då de flesta av oss vanliga är lite sentimentala, tar illa vid av hån och skymf, vill var mest till lags och har ett hyfsat ärligt uppsåt, säger det sig självt att den politiska miljön inte är för oss. Kvar blir därför alltför ofta de osympatiska, oempatiska och för det goda demokratiska samtalet mindre begåvade. Sådana som Daniel Filipsson och Simon Waern, till exempel.

Det hårdnande politiska klimatet, den allt oresonligare debattonen i allmänhet och sociala mediers gatuloppslogik påverkar och formar våra politiker av idag. Vi bär alla ett ansvar därtill, och får därför också de politiker vi förtjänar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer