Den andra sidan av myntet

Två sidor av myntet

Få saker är så förenande som en yttre fiende. Tiden har visat hur länder och folk svetsats samman i krig och orostider, i kampen för sin existens och mot ett gemensamt hot utifrån. Fenomenet är också skälet till att politiska partier är så måna om att söka konflikt, konstruera meningsskiljaktigheter och peka ut de andra som demokratihot och allmänt illa menandes. Motsägelsefullt nog kan därför krig, konflikter och fiender fylla politiska syften, som att begrava andra frågor och problem men framför allt att ena mot något allvarligare och för tillfället allt annat överskuggandes.

Ett historiskt skifte har skett med Donald Trump i Vita huset. Vänner har blivit fiender och fiender förhandlingspartners, att göra deals med. Trumps handels- och utrikespolitik innefattar inte enbart ekonomiska hot, som tullar, hamnavgifter och sanktioner, utan likaså militära. Hotet att, på ett eller annat sätt, ta över Grönland fortsätter upprepas, medan stödet till Nato kan komma att villkoras av andra amerikanska fördelar. Osäkerheten om Natoparagraf nummer fems giltighet är monumental och därmed en stor del om själva grunden för hela alliansen. I all turbulens har verkliga statsmän klivit fram, redo att ta ansvar och försvara de värden och politiska ordningar som i vart fall vi européer håller högt. Den tidigare allt annat än iögonfallande brittiska premiärministern Keir Starmer är en av dem, som inte bara bröstat upp sig mot Trump själv utan även samlat Europa och dess ledare. Ur askan har på kort tid Tyskland rest sig, där den högst sannolikt blivande kanslern Friedrich Merz på bara någon vecka skapat politisk koalition och enats med kontrahenterna SPD om historiska försvars- och infrastruktursatsningar. Andra stigande stjärnor är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, dess utrikeschef Kaja Kallas, Frankrikes Macron och Natos Mark Rutte. Europas enighet har sannolikt aldrig varit så kompakt vilket nyss manifesterades genom EU:s rekordsnabbt genomklubbade försvarsbeslut, som samtliga 27 EU-länder ställde sig bakom.

Oaktat vad som kommer ut av detta kaos som Donald Trump ställer till med så har han i vart fall lyckats med en sak, att ena Europa. Detta är andra sidan av det Trumppräglade myntet, nog så positivt och nog så hoppingivande.

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer