Statsministerkandidat på djupt vatten

På djupt vatten
Politik är en förtroendebransch sägs det, och det är därför som politiker kallas förtroendevalda. Förtroende är politikers hårdvara och fundament, dock inte bara för dem själva utan de facto för hela den demokrati som de är satta att förvalta. Demokrati är ett bräckligt system som lätt gröps ur, av korruption, fusk och lögnaktiga politiker.

Magdalena Andersson aspirerar på statsministerposten nästa år, och det ser bra ut med högst förtroendestöd av alla partiledare. Tyvärr kanske det säger mer om övriga än om Andersson själv, men faktum är att hennes formkurva är stigande och förtroendet bland 46 procent av tillfrågade är 2 procent högre än i senaste januarimätningen. Återstår att se om denna solida siffra står sig, efter Anderssons framträdande i SVT:s Aktuellt den 9 april. I sin iver att svartmåla regeringens ekonomiska politik, som enligt Andersson fört med sig massuppsägningar i landets regioner, for hon nämligen med uppenbar osanning. På bästa sändningstid i public service TV hävdade hon bestämt att Region Skåne just varslat 1 000 anställda om uppsägning, vilket var uppenbart fel. Regionledningen har inte lämnat några sådana besked och dess HR-avdelning ställde sig likaså oförstående. Situationen blev än mer pikant när Andersson sedan vidhöll uppgiften, och på oklara grunder fick det till att ord skulle stå mot ord trots att så uppenbart inte var fallet. Statsministerkandidaten ljög i TV, men vägrade erkänna det. Det kan möjligen framstå som en petitess i det lilla, men är betydligt allvarligare i det stora.

Att det är fult att ljuga fick vi veta när blöjorna ännu var på men när våra toppolitiker gör det, så är det rent av farligt. Anderssons lögn i direktsänd TV kan ses som en droppe som långsamt får det demokratiska fundamentet att urholkas. När statsministerkandidaten ljuger, skickar hon ut både sig själv och demokratin på djupt vatten.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer