Håll kursen liberaler

Rör till det
Liberale partiledaren Johan Pehrsons hastiga avgång rör till det i de politiska grytorna en aning. Pehrson var vid sitt tillträde under förra valets valrörelse en kompromisskandidat, som både SD-allergiker och det mer resonabla lägret kunde fördra. Där och då var Pehrson frälsaren som i vart fall tillfälligt läkte det mest infekterade såret, räddade partiets riksdagsplats och blev garanten för regeringsskiftet. Risken för att partiledarens avgång kommer få det liberala såret att åter börja vara är inte obetydlig, med potentiellt rätt allvarliga följder.

En första indikation vartåt partiet tar vägen får vi så snart efterträdaren utsetts. Det valet i sig lär dock inte medföra någon vidare politisk gir. Intressantare, eller mest otäckt, blir i stället höstens landsmöte där partiets politik och strategi ska stakas ut. Där, på Tage Erlandersgatan 8 i Karlstad, ska bland annat relationen till SD dryftas och huruvida ett samregerande med partiet kan accepteras eller ej. Liberalernas besked där blir sedan potentiellt avgörande för regeringsfrågan, där både SD och L kommer krävas för fortsatt borgerligt styre. Således kan regeringsfrågan i princip avgöras redan vid Liberalernas landsmöte i höst, och till det har Pehrssons avgång rört till det. Under två och ett halvt års regerande har Tidöpartierna bevisat sig, hållit ihop och hållit kursen. Detta i en rad strukturellt samhällsavgörande frågor och inom de flesta områden, och utan till synes allvarligare konvulsioner. Alternativet lär å andra sidan bjuda raka motsatsen, vilket oppositionspartiernas skuggbudgetförslag med önskvärd tydlighet manifesterade. Spännvidden mellan ekonomiskt nyliberala Centern och närmast kommunistiska Vänstern är milsvid, och däremellan synes S och MP inte heller särskilt sams. Det enda dessa partier är ense om är avskyn mot SD, och det är knappast en idé att bygga regering eller styra ett land på.

Tidösamverkan är uppenbart det bästa vi kan få, medan alternativet rent av förskräcker. Låt oss därför hoppas att Liberalerna håller kursen, inte bara för partiets egna överlevnads skull utan ännu mer för Sveriges.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer