Politiskt språkbruk bakom färre barn

Efterfrågad
Helt plötsligt har krisen i befolkningsfrågan åter fått en plats på den politiska agendan, 91 år efter Alva och Gunnar Myrdals banbrytande verk betitlad just Krisen i befolkningsfrågan. Nu som då är det den låga nativiteten som oroar, där antal åldringar i relation till arbetsföra hotar både vända befolkningspyramiden upp och ned samt urholka välfärden. Myrdals lösningar var i dåtidens mått tämligen radikala, i form av exempelvis fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Reformer som sedermera till största del blev verklighet, och som vi idag tar för givna.

Nu, nästan ett sekel senare, står vi ändå där igen med samma låga födslotal som på Myrdals trettiotal. Detta trots det pärlband av familjevänliga reformer som kommit på plats. Sjukvården är allmän och internationellt sett välfungerande, skolmaten är gratis, generellt barnbidrag betalas ut, bostäderna är förvisso för få i storstäderna men av hög standard, bostadslånen ges med generösa ränteavdrag och bostadsbidrag finns för dem med behov. Ovanpå det har vi en av världens mest frikostiga föräldraförsäkringar, flerbarnstillägg samt möjlighet att dela föräldradagar med far- och morföräldrar. Inget tycks dock bita, vilket talar för att det är annat än ekonomi och ojämnställda föräldraförhållanden som spelar in. Frågar man dem själva, de unga fertila med möjlighet att faktiskt påverka nativiteten, så anger ganska få det ekonomiska som skäl. I stället är det omvärldsoro och klimatelände som ängslar. Och tacka för det, när vi fullkomligt matas av elände och prep-uppmaningar inför annalkande krig och en planet uppvärmd till obeboelighet. Det är kanske här politiken har störst möjlighet, att påverka barnaalstrandet. För Sverige är trots allt bland de bästa länder att leva och skaffa barn i. Krigsrisken är förvisso förhöjd, men klart lägre efter Natointrädet samtidigt som vi här uppe i norr troligen kommer påverkas mindre av ökad temperatur än de flesta andra.

Politikers språkbruk påverkar oss, och de bör därför verbalisera sig med eftertanke. I stället för att ta ut allt elände i förväg, bör de framhålla allt det trots allt positiva och hoppingivande. Då skulle säkert ett och annat barn också komma till på köpet.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer