Snacka går ju

Bira, bärs och raka rör
Det politiska tonläget är uppskruvat, minst sagt. I Sverige men än mer på annat håll. I en allt bullrigare miljö blir det allt svårare att höras, för den som själv inte höjer rösten eller begåvats med en särdeles gäll stämma. I denna politiska kontext frodas därför de med de raka svaren och de mest tillgängliga beskeden. Det är de röststarka berättarnas era, de som lovar göra Amerika stort igen, reformera Storbritannien från grunden och återskapa Ungerns storhet medelst fryntligare närmanden till ryska diktatorer. I detta klimat finns lite luft och plats för torra fakta och svårtillgängliga resonemang, det vill säga sådant som de facto byggt upp våra komplexa samhällen av idag.

Aktuell forskning från amerikanska Princeton-universitet slår fast att berättelser slår fakta. Den av Princetonforskarna genomförda neurobiologiska studien kunde visa att försökspersonerna både mindes och anknöt bättre till det som sades när det förmedlades genom en god och sammanhängande berättelse. Studien visade samtidigt att berättaren och lyssnaren inte nådde fram till varandra när samma historia förmedlades, men då uppbruten i delar och osammanhängande. Dessa rön ligger uppenbart vetenskapen och fakta i fatet, då sådan materia passar illa i historia- och berättarformat och därför hamnar i de goda berättarnas skugga. Studien är intressant men också skrämmande, då den ger tydligt hum om vart vi är väg och varför.

Vår civilisations framväxt, vårt välstånd och vår ömtåliga demokrati bygger på vetenskap och kunskap, mödosamt förvärvat under sekel av forskning och utveckling. Låter vi skrävlande berättare ta över hotar allt detta att raseras. Snacka går ju uppenbart hem, men tomprat gör oss vare sig rikare, tryggare, kunnigare eller mer civiliserade. Väl värt att tänka på när din politiker drar en god historia nästa gång.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer