Något unket bakom förslaget till ny arbetskraftsinvandringspolitik

Bär på unket tankegods?
Stegvis under mandatperioden har lönekravet för arbetskraftsinvandring höjts, först till 80 procent av medianlönen och nu senast till medianlönen. Medianen är det värde där halva datamängden ligger lägre och halva högre och kan på så vis sägas utgöra normalvärdet, eller det vanligaste. Medianlönen i Sverige är för närvarande 37 100 kr, normallönen alltså. Regeringens förslag implicerar att löner under denna normallön är så låga att de inte riktigt går att försörja sig på, och att arbetskraftsinvandrare med lägre löner än så kan anses utnyttjade. Att regeringen faktiskt tycker det är dock osannolikt. Mer sannolikt är att det ligger annat, mer unket tankegods bakom förslaget.

Att SD, i kraft av sitt ansenliga antal riksdagsmandat, har mycket att säga till om är både uppenbart och logiskt. Tidöavtalet säkrar partiets parlamentariska inflytande och deras politik blir därigenom därför ofta även praktik. I arbetskraftsinvandringsfrågan är detta mer än tydligt, för utan SD i båten hade förslaget aldrig drivits så här långt. Exempelvis var det alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt som en gång mjukade upp de rigorösa reglerna om arbetskraftsinvandring, då i linje med Moderaternas globalistiska och frihetliga ideal. Talande nog har regeringsunderlagets enda liberala parti, Liberalerna, nu sent omsider också reagerat och söker stoppa förslaget, vilket är högst rimligt då det är uppenbart destruktivt och i förlängningen ett hot mot svensk konkurrenskraft.

I brist på substantiella argument från upphovsmännen i SD eller andra uppenbara skäl, återstår att spekulera. Och då är ren främlingsfientlighet ingen vild gissning, vilket är en dålig grund att bygga konstruktiv politik på.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer