Alfahanarnas tid är dessvärre nu

Har släktngar som styr

Om decennierna efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall präglades av diplomati har det senaste året närmast karaktäriserats av tyranni. Diplomater, såsom Ton Blair, Bill Clinton, Barack Obama, Angela Merkel, Gerhard Schröder med flera insåg vikten av och respekterade de globala instituten och internationella överenskommelser. De förstod att den enes död inte är den andres bröd, att samarbete och samtal i längden trumfar hot samt att den starke inte bara kan ta sig rätt just på grund av sin styrka. Diplomaterna värnade demokratin och dess spelregler, med insikt om att den är grunden för och kärnan i den västliga civilisationen.

Idag känns denna era avlägsen, när världen styrs av autokratiska äldre män med endast sitt eget och sin egen makt för ögonen. Det är alfahanar på jakt, efter nästa trofé och ständig bekräftelse. Åtskilliga studier visar på det faktum att män tenderar till att överskatta sin förmåga, i de flesta sammanhang. Förklaringen kan mycket väl vara evolutionär, där vi män helt enkelt nödgats blåsa upp våra egon för vårt köns och våra geners fortbestånds skull. Historiskt var det nämligen så att dubbelt så många kvinnor, 80 procent, som män blev föräldrar. Likt tupparna och tjädrarna har karlar därför behövt tampas om kvinnans gunst, för sitt släktes existens skull. I takt med civilisationens utveckling har oddsen dock förbättrats just i detta avseende men ränderna går som bekant aldrig ur, särskilt inte de evolutionärt ingraverade. Under föregående tre decennier var vi i väst priviligierade med ledare som inte lät sina historiskt nedärvda djuriska instinkter ta över, utan respekterade den moderna civilisationens spelregler. En tid som nu åtminstone tillfälligt tycks förbi.

Världens tre mäktigaste och potentiellt farligaste länder styrs av testosteronstinna män, utan respekt för omgivning eller regler. Alfahanarnas tid är nu, till den västliga demokratiska civilisationens förfång.