Skärpning partiledare

Tjafsigt, barnsligt och löjligt

Som yttersta företrädare för den svenska demokratin går det inte att underskatta ansvaret som vilar på de politiska partiernas ledare. Dessa är satta att förestå de partier som vi röstberättigade har att välja mellan och som sedan har att förvalta det förtroende som vi anförtror dem. Förtroendet innebär en tillit till deras förmåga, välvilja och integritet, att vi kan lita på att de håller vad de lovar, att de agerar kompetent och är pålitliga. Brister förtroendet försvagas tilliten, till politikerna men också inom samhället och till demokratin i stort.

I ljuset av partiledarnas bärande roll i samhället är resultatet från Novus senaste förtroendemätning för ledarna rätt skrämmande. Som underlag för mätningen ombads de svarande att ange om de hade mycket eller ganska stort förtroende för respektive partiledare alternativt mycket eller ganska litet förtroende. Ingen av de nio partiledarna har anledning att känna sig nöjd. I förtroendetopp tronar oppositionsledare Magdalena Andersson där 45 procent angav sig ha stort eller ganska stort förtroende samtidigt som å andra sidan nästan lika många, 35 procent, anser sig ha lågt eller mycket lågt förtroende. Än värre är det för statsministern med ett förtroende från ynka 33 procent och litet eller mycket litet förtroende från hela 45 procent. Kanske än mer pikant, ur ett demokratiperspektiv, är att 21 procent inte kände till honom alls alternativt inte har någon uppfattning överhuvudtaget. Om Sveriges statsminister alltså. Efter Kristersson faller siffrorna sedan i rask takt ända ner till Liberalernas Simona Mohamsson i botten, med försvinnande 2 procents förtroende hos panellisterna. De usla resultaten har givetvis flera förklaringar men en, garanterat inte obetydlig, är den låga och oseriösa debatt- och diskussionsnivå som politikerna förmår att upprätthålla. Nivån i debatten är många gånger så låg att ingen seriös samhällsengagerad kan förväntas ta den eller politikerna på allvar. De avbryter, pratar i mun, fultokar, ljuger och triangulerar. Partiledardebatterna är ofta på sin höjd komiska men, vad värre är, vanligtvis tjafsiga, barnsliga och rent löjliga. Ingetdera särskilt förtroendeingivande.

Sverige är ett tillitsbaserat samhälle byggt på förtroende, för varandra, våra institutioner och förtroendevalda. Förmår våra partiledare inte bättre att förvalta sitt förtroende undergräver de inte bara sin egen ställning utan de facto den svenska demokratin. Skärpning partiledare!