En liberal röst viktigare än på länge

Toppade formen
Liberalernas formkurva har varit dalande länge nu med senaste, i och för sig högst tillfälliga, toppen för snart ett kvarts sekel sedan. Senaste årens opinionsmässiga rena kapitulation är dock mer än endast en formsak, utan de facto ett reellt existenshot. Med opinionssiffror ner mot två procent ter sig avståndet upp till riksdagsspärren ibland närmast oöverstigligt och alltfler tycks fråga sig om en liberal röst rent av är en röst i sjön. Det kanske det kan vara, men en liberal röst i höst är samtidigt sannolikt viktigare än på mycket länge.

I Sverige, liksom i stora delar av övriga världen, viner konservativa högervindar underblåsta av Vita huset i väst och påhejade av Putin och Kina i öst. I Sverige skjuter SD regeringsvagnen framför sig, i kraft av väljarstöd och antal riksdagsmandat. Det är i denna miljö, trängt mellan nationalkonservativa och socialister, som lilleputtepartiet Liberalerna navigerar. Under sådana förhållanden är positionen på intet sätt given, vilket manifesteras av den till synes närmast avgrundsdjupa splittring inom partiet som man just nu självt plågas av. SD:s nostalgiskt tillbakablickande nationalkonservatism är progressiva liberala internationalisters raka motpol, vilket olyckligtvis även kollektivistiska socialister är. Samtidigt, och viktigast av allt, är det just i en sådan miljö som liberaler behövs som mest. Ett parti där lite mitt emellan, förvisso utan de enklaste svaren men å andra sidan däremot de genomtänkta.

I höst kommer valet åter stå mellan höger och vänster, dock mellan en allt mörkblåare höger och en allt rödare vänster. När Sverige dras isär går liberaler i spagat i klyftan däremellan. Och just därför, som en modererande kraft mellan dessa ytterkanter, är en liberal röst i höst troligen viktigare än på länge.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer