Liberalare blir det inte

Därtill nödd och tvungen

Att påstå att det mullrar i de liberala leden vore att underdriva, för det blixtrar, dundrar och dånar. Så snart partistyrelsen deklarerade sin nya ställning, att nu även SD accepteras på ministerposter, tog det hus i helsike bland partiaktiva där många direkt kungjorde och andra hotade med sin avgång. Åtskilliga kräver att beslutet rivs upp och ytterligare andra, såsom ungdomsförbundet LUF, kräver partistyrelsens avgång. I nästan samma upprörda tonläge, men av helt andra skäl, kommenterar oppositionen saken. Centern, till exempel, kallar det för rent tragiskt. Detta partis indignation ska dock tas med stora portioner salt och tas för vad det är, ett elakt bidrag i det politiska spelet.

De partiaktivas reaktioner ska däremot inte på något sätt förringas eller tas för annat än för uppriktiga. För är det något som splittrat partiet internt de senaste åren, är det samröret med SD. För sakfrågemässigt, sett till idéprogram och syfte med partiet, är enigheten stor bottnandes i det socialliberala arvet och i tron på individen samt insikten i dennes brister och behov. Nu spelar verkligheten dock partiet ett spratt, med en riksdag uppdelad mellan vänster och höger och ett SD med stöd från mer än var femte väljare. Och verkligheten går bara att blunda för tills den kommer i kapp, och då måste ställning slutligen tas. Partiets tidigare linje, att fortsätta som nu utan SD i regeringen, var ohållbar då SD krävde att få vara med. Ställt mot detta faktum var det bättre att det förtydligande regeringsfrågebeskedet kom förr snarare än senare, så att väljarna vet vad de får för sin röst.

Upprördheten i de egna liberala leden är förståelig, SD är svårtuggade. Men vad alla misstrogna partister måste svara på och erbjuda, är deras egen lösning och alternativ och hur de menar att Sverige blir liberalare utan Liberalerna. Detta har de inte lyckats med än, troligen för att det inte blir liberalare än så här.