En monark för Sverige i tiden

Med skäl att fira
Att påstå att monarkin är en mossig kvarleva från förr är inte att påstå för mycket. Att ärva sitt ämbete, utifrån färg på blodet och stamtavla, hör knappast en modern demokrati av 2020-talet till. En sådan ordning strider mot det mesta som de demokratiska principerna vilar på, som att makten utgår från folket och att denna fördelas i fria och öppna val. Ett monarkistiskt styrelseskick är därtill fragilt, och hotar rämna så snart fel person beträder tronen eller fel folk omger den. Härvorna i de norska, brittiska och spanska kungahusen är sorgligt belysande exempel på detta, och en risk som inte kan negligeras här hemma heller. Trots allt detta är stödet för kungen ramstarkt och också tilltagande, på goda grunder.

Carl XVI Gustav, den kung som nu suttit längst på den svenska tronen, har förstått, accepterat och anammat sin roll. Med 1974-års regeringsform avlövades kungen all sin formella makt och inflytande, som tidigare varit delat mellan kung och riksdag. Att i ett kast degraderas från faktisk makthavare till galjonsfigur och bandklippare försätter självklart kronan på sned, och skulle väl få de flesta att misströsta. Den nya rollen, så som den formats av kungen, har dock vuxit till något betydligt mycket mer än tråkiga baler på slottet och dylikt trams. För inte bara öppnar kungen dörren för nya affärsmöjligheter globalt för svenska företag, utan än mycket viktigare samlar han vårt folk. Det är talande att hela 69 procent hyser stort förtroende för kungen men endast 39 procent för statsministern. Kungen enar medan politiken splittrar. Vikten av en enande kraft mellan fattig och rik, gammal som ung, utrikes född och Svensson, som kungen utgör idag, kan inte underskattas i de orostider som vi lever i. Det är en kraft som ingen annan, än möjligen våra svenska idrottshjältar under stora mästerskap, kan uppbåda och som nu är viktigare än kanske någonsin förr.

Sina dammigheter och solfläckar till trots är kungen idag Sveriges kanske mest lysande stjärna. Kort sagt, en monark för Sverige i tiden.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer