Show me the money

Magra marginaler
En yttre fiende är många gånger politikerns bästa vän, det har både historien och nutid visat oss. En sådan fiende är bra att gömma sig bakom när det blåser snålt runt ens egna öron, rikta fokus på och hetsa stämningarna mot. Det kan handla om allt från främmande folk, länder, organisationer eller företag som cyniskt påstås exploatera oss kunder och medborgare för egen profits skull. I Sverige synes nu politiker över lag, från vänster till höger, vara ense om att livsmedelsjättarna är fienderna till folket.

Som oligopolister påstås livsmedelsbjässarna utnyttja sin ställning och mjölka oss konsumenter på våra surt förvärvade. ICA, Axfood och COOP angår oss dessutom alla och är därför extra tacksamma att ge sig på och misstänkliggöra. Det är mot den bakgrunden extra intressant att titta närmare på jättarnas ekonomiska rapporter, som nu trillar in för årets första kvartal. Axfood, för de flesta bekant genom Willys, Hemköp och Citygross, kom med sin rapport häromveckan och gjorde ingen aktieägare glad. Såväl intäkter som resultat kom in lägre än väntat där främst Willys och dess lönsamhet svek. Ett huvudskäl som anges är det priskrig som kedjan gett sig in i, där till exempel sänkta priser redan innan livsmedelsmomssänkningen torpederade. På hela taget steg förvisso Axfoods rörelsemarginal från 3,6 procent, men inte till mer än magra 3,8 procent. För varje hundralapp koncernen tar in blir alltså 3,8 kronor vinst, kvar till investeringar, buffert och vinstutdelningar. Det kan inte rimligen vara summor som sticker ens Nooshi Dadgostar i ögonen.

Gemensam nämnare för politikers yttre fiender är att det sällan finns substans i deras anklagelser och utpekanden. Just det är också fallet i hetsandet mot livsmedelsbolagen. Politiker, show me the money och jag tar er på allvar.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer