Sysselsättningsreserven

På reservbänken
Den svenska demografiska pyramiden lutar alltmer betänkligt, i takt med att barnen blir allt färre och seniorerna allt fler. Under 2023 alstrades endast 1,43 barn per kvinna, vilket innebär trettonde lägst fruktbarhet i världen. Ekonomiska beräkningar, allt annat lika och utan migration, visar att BNP skulle bli 54 procent lägre år 2100 jämfört med om demografin förblivit intakt och som idag. Flertalet kommuner lägger redan idag, 2026, ner förskolor och skolor till förmån för äldre- och serviceboenden. Bäst hade givetvis varit om vi gjorde fler barn, men när detta nu inte sker måste vi finna andra sätt att bekosta vår välfärd på.

Förvisso utgör de äldre en allt större andel av vår befolkning, men samtidigt är de också allt friskare och piggare. Antalet individer i åldern 65 - 74 år som arbetar i Sverige har trefaldigats sedan 2005 och under 2024 arbetade hela 232 000 i dessa åldrar. Enligt pensionärsorganisationen SPF:s beräkningar bidrar dessa sysselsatta seniorer med 193 miljarder till statskassan och står för aktningsvärda 17 procent av sysselsättningstillväxten sedan 2005. Det är iögonfallande och internationellt sett bra siffror, som dock kan bli bättre. På Island, till exempel, uppgår sysselsättningsgraden bland 65 - 74 åringar till 34,2 procent jämfört med Sveriges 20,7. I Danmark och Norge uppgår motsvarande siffror till 22,6 respektive 22. Hindren för äldre på arbetsmarknaden är fortsatt flera, där SPF bland annat nämner pyrande ålderism, rigida arbetsgivare och fyrkantig arbetsrätt såsom omotiverat låg LAS-ålder.

Som läget är, vad nu skälen månde vara, blir det allt färre barn gjorda. Dessbättre, för individerna själva men också för samhället i stort, blir våra äldre allt piggare och arbetsvilligare. För ganska länge sen talade man om att Sverige besatt en utbildningsreserv, i arbetarklassens barn. Idag borde vi prata mer om den sysselsättningsreserv vi har, i våra äldre. Rätt omhändertagen, från politiskt och arbetsgivarhåll, kan denna reserv garanterat täppa till en hel del av de välfärdshål som allt färre yngre resulterar i.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer