I Socialdemokraternas Sverige gör sig Spara och Gneta ingen möda

Hårt paket till de rika
Det låter så självklart och rätt så rimligt när de säger det, höjda skatter för de rika men inte för de andra. Det är ett genomgående tema i S skattepolitik och ett upprepat mantra, som förment inte ska drabba vanligt folk utan enbart en vagt eller oftast helt odefinierade skara. Nu när alla partier lagt sina budgetkort på bordet inför valet, kan partiernas händer dock synas och ge besked om vilka de där rika faktiskt är. I siffror sett tjänar de 70 000 kronor per månad och har 3 miljoner kronor sparade, och ska därför beskattas extra tycker S. Det för många reflexmässigt rimliga i det, är dock både orimligt och orättvist vid närmare eftertanke.

Den som tjänar 70 000 kronor per månad och mer har sannolikt en lång lånefinansierad utbildning bakom sig, jobbar hårt, mycket och länge om dagarna samt betalar redan 50 procent i marginalskatt. Med sådan lön får man också förmoda att de har högproduktiva jobb, med stor marginalnytta för samhället. I reda pengar räknat tjänar de naturligtvis bra, men räknat per timme betydligt knaprare. De tjänar må hända bra på papperet, men mer måttligt sett till arbetstid. Sådant slit och sådana samhällsbidrag ska belönas och uppmuntras, inte straffbeskattas. 3 sparade miljoner på ISK-depå kan för många säkert låta mycket men med årligt disciplinerat gnetande kan de facto många nå de nivåerna även utan lottovinst, arvegods eller fantasilön. Oavsett när och om det må ske, så är sparande en dygd som gör sig särskilt bra i börsnoterade svenska och utländska bolag. 3 miljoner på ISK-depån borde vara målet för folk och politik och inte, som i S värld, ett krösusbelopp förunnat de rika.

S, V och MP vill alla gå olika hårt åt de rika, det vill säga hårt arbetande och sparsamma. Tycka vad man vill om det, men i Socialdemokraternas Sverige gör sig Spara och Gneta ingen möda.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer