Demokratin måste få kosta

Betalar bra, och rimligt?

Politikerföraktet är utbrett och det demokratiska samtalet både upprört och infekterat. Genom sociala medier kommer alla till tals och politiker ställs ständigt till svars. Den journalistiska och folkliga granskningen är ständig och minutiös, av dem som vi valt att styra och ställa. Faktum är att få yrkesgrupper som de ledande politikernas är så hårt ansatta med lika mycket press. Det måste betala sig.

Yttersta ansvariga på lokal nivå är kommunernas respektive styrelseordföranden, förkortat KSO. Dessa är, skulle man förenklat kunna säga, koncernchefer för kommunernas alla verksamheter och förvaltningar med ansvar för kommuninvånarnas väl, ve och deras inbetalda skattepengar. Ansvaret är monumentalt, folks dom ofta hård och inte sällan rent hatisk, med frekventa inslag av både hot och trakasserier. Det är således arbetsmiljön för dem som tar sig an det för demokratin vitala uppdraget som kommunstyrelsens ordförande. Göteborgs-Postens sammanställning över ersättningarna till Västra Götalandregionens samtliga KSO:er visar löner från som lägst 58 000 kronor för Herrljungas till som högst drygt 105 000 kronor för Mariestads dito. Det är objektivt alltifrån bra till mycket bra betalt, för jobb med inte tillnärmelsevis samma press, stress, osäkerhet och konstanta bevakning som det som för KSO:n. I samtal på stan hörs ofta skrockande om politikers guldkantade och välbetalda tillvaro, finansierad av hårt arbetande kommuninvånare. Sådant skrockande bör folk sluta med, för väldigt få av dem själva hade förmått utstå den vardag som dessa politiker lever och verkar i. Ens en kortare stund.

Vårt samhälle blir allt komplexare, besluten allt fler, tålamodet allt kortare och samtalstonen allt mindre förlåtande. Och med ansvar för om inte allt så nästan befinner sig våra demokratiska yttersta företrädare, politikerna. Demokratin måste få kosta, och då måste vi betala.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sansa tonen för demokratins skull

Bild
I skottlinjen Regeringen har på ett flertal områden blottat sig, för kritik från den som vill och den som har intresse av det. Ju närmare valet desto angelägnare att hitta skottlägen att prickskjuta mot regeringspolitiken. Detta är naturligtvis inget nytt eller konstigt i sig, partipolitisk träta ligger i demokratins natur. Det fråntar dock inte politikerna, våra yttersta företrädare för demokratin, deras ansvar att hålla sig till sanningen och det i saklig ton. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari var senast i raden av regeringsföreträdare att hamna i oppositionens skottlinje, sedan hon backat från Sveriges rätt orimliga självpåtagna utsläppsmål inom transportsektorn. I stället för ett närmast omöjligt mål föreslog hon en realistiskt genomförbar elektrifieringsplan som faktiskt kan fungera. Men trots att alla oppositionspartier, utom möjligen MP som helst inte vill ha några vägtransporter alls, inser det omöjliga med målen kunde de inte låta bli att kölhala ministern fö...
Läs mer

Om folkets välstånd

Bild
Dammig, men ack så relavant Prismekanismen och vinstmotivet gör att människor frivilligt söker sig till de verksamheter som skapar mest värde för andra. Det betyder att staten inte kan styra ekonomin bättre än miljontals aktörer med lokal kunskap. Företag och produktion finns för att skapa varor och tjänster, och om någon annan gör det bättre blir vi rikare om dessa vinner i konkurrensen. Allt detta, och väldigt mycket mer, slog den skotske moralfilosofen Adam Smith fast redan år 1776. Hans idéer, och deras realpolitiska implikationer, har sedan dess gjort världen tusenfalt rikare än den värld som föregick den. I dessa tidevarv, där protektionismens och merkantilismens vindar blåser snålt, har Smiths klokskaper uppenbart fallit i glömska. Filosofen vänder sig garanterat i sin grav när världens främsta marknadsekonomi ivrigt reser tullmurar, den näst största ekonomin strör pengar på inhemska subventioner utifrån femårsplaner och där europeiska och svenska politiker samt riksbankschefe...
Läs mer

Fulla lador och solida finanser

Bild
Balanserad Allt fler länder börjar närma sig kritiska nivåer, där upplåningskostnaderna blir allt tyngre ok för dem att bära. Länge levde många gott på låga räntor och stabila kreditbetyg, som höll lånekostnaderna i schack och möjliggjorde än vidlyftigare finanspolitik. Som bekant är det dock när tidvattnet drar sig undan som det uppenbaras vem som badat naken. Näck i denna kontext har de varit som konsekvent underbalanserat budgeten, haft låg tillväxt, politisk turbulens eller rent av alltihop. Nu råder ebb och vi kan syna badgästernas eventuella mundering. Rika länder som Frankrike, Finland, Belgien och Tyskland dignar alla under skuldbördor väl över Maastrichkravens högstanivå om 60 procents skuld av BNP. EU-skulden i snitt uppgick vid utgången av 2025 till 81,7 procent och är konstant tilltagande, i takt med länders konsekventa offentliga underfinansiering. I världens största ekonomi, den amerikanska, skenar såväl skulder, räntekostnader som de löpande underskotten. Landet betala...
Läs mer