Vilken opposition?

Emot

Opinionsmätningar är aldrig så intressanta som nu, dagarna för valdoppardagen. Nagelbitande rysare för gemene man och partistrateg, mumma för politiska kommentatorer och andra förståsigpåare. Siffror nagelfars, statistik blir folkligt och riksdagsspärren vidgas till Rövarskogen helvetesgap. Nu, inför årets val, är det Tidöpartiernas opinionssiffror jämfört med oppositionens dito som engagerar. Fortsatt Kristersson eller något nygammalt med Magdalena Andersson och annat mystiskt. Det är en intressant fråga ur åtminstone två perspektiv, om oppositionen kommer samla flest röster samt vilken denna opposition ens är.

Under mandatperioden som gått har oppositionens samlade stöd ställts mot regeringsunderlagets, med utgångspunkten att det är de två alternativ som står till buds. Så sett och räknat har oppositionens övertag varit kompakt och tydligt. Vad siffrorna egentligen visar är däremot inte alls så tydligt, då denna opposition de facto bara är fyra partier som råkar vara mot regeringen. För vid sidan av regeringsmotståndet lyser enigheten med sin frånvaro. Centerledaren Thand Ringqvist slår knut på sig för att klämma in sitt parti bland övrig opposition, där väl endast den mest naiva kan tro att hon ska lyckas. Om möjligt än omöjligare uppgift har Magdalena Andersson själv, i att förklara hur hennes S ska få ihop ett dugligt lag av radikala vänsterpartister och till del närmast nyliberala centerpartister.

Att ställa oppositionen mot regeringsunderlaget ger intryck av det är alternativen vilket inte stämmer, eftersom oppositionen inte är eller har något alternativ. Den insikten är viktig att ha med sig in i valbåset, då en röst på Thand Ringqvists och Anderssons löftesrika mittenrika sannolikt mest är en röst för rena kaoset. Fundera därför en gång till vid nästa opinionsmätning vad den egentligen säger, och över vad den där oppositionen egentligen är.